Ivar Dahlberg

var den stora särlingen bland våra vismakare. Hisingens nationalskald brukade han kalla sig, älskad på Sveriges framsida, och välkänd i viskretsarna men när den stora berömmelsen hägrade drog han sig ständigt tillbaka och värjde sig, konstant kämpande mot strömmen.

                      På 60-talet framträdde han som Lord Lajban (s) i blåställ med skiftarr och dyngbas, två egenhändigt konstruerade instrument, det första en jätteskiftnyckel från Volvo-plantagen på Hisingen omgjord till el-gitarr och det andra en el-konverterad dynggrep för agrikulturell musik. Hans repertoar från den tiden förevigades på en LP kallad Den blå sjåvven, där han t o m lyckades få den dåvarande läraren och vännen Alf Hambe att exekvera erbarmlig pausmusik på dragspel. Ytterligare en skiva på det egna märket Lajban såg dagens ljus vid denna tid: Busk-Beda Lajbansdottir sjunger folkliga sånger. Så småningom antog han b la artistnamnen Lord Ivar, Lord Ajvar och Ture Ivar Dahlberg. Den sista och tredje skivan, Filosofie vaktmästare, kom i början av 80-talet.

                      Bakgrunden för denna textbegåvning och facinerande scenpersonlighet var brokig. Arbetargrabb född i Haga församling i Göteborg 1928 och sedemera utflyttad till Kalvsundsgatan på Hisingen men de tillfälliga boplatserna blev många under årens lopp. Så och arbetsplatserna. Från sprinschas, kontorspojke, bankbud, vaktmästarbiträde, gitarrfabrikslärling, bilelektriker, motorförare, serviceman och försäljare avancerade han till maskinchef på en dykarexpedition i Röda havet, innan han blev scenarbetare på Stora Teatern i Göteborg och hos Hasse å Tage. Han överlevde sjuårig folkskola och skaffade sig själv en aktningsvärd allmänbildning men när lärdomsbehovet växte gick han sin egen väg.

                      Han menade att det bästa sättet att inhämta kunskaper är att sköta stencileringsapparater på institutioner där man producerar avhandlingar och utredningar. Sålunda fann man honom ganska snart som med.vaktm. på Sahlgrenska, soc.vaktm. på en socialbyrå, int. vaktm. vid institutionen för högre marknadsföring och inte minst som filosofie vaktmästare vid Sociologiska anstalten vid Göteborgs Universitet. Allt detta satte naturligtvis spår i hans vistexter.

                      Ivar Dahlberg var sin egen melodimakare men precis som sina föregångare Carl-Mikael Bellman och Evert Taube, lånade han gärna frikostigt och välplockat från annat håll: den svenska vistraditionen, folksångarsvängen, dansbandsmusiken och inte minst från konstmusikens bravurnummer och folkmusiken från hela världen. Tidigt kom han i kontakt med den franska cabarétraditionen och Georges Brassens var en favorit.

                      Han blev en kortvisans mästare genom sin idérikedom med lysande parodier och lustmord på genrer, men mest får Hising Ajland stå för stoffet. Ivar protesterade mot miljöförstöringen och greps av sorg och förtvivlan inför industrins okänsliga utbredning och samhällsutvecklingens negativa sidor. Han hade kompromisslösa moral och sanningskrav både på sig själv och omgivningen och gycklade med hyckleriet, falskheten och uppblåstheten.

                      Även om Kustens hus och andra visställen i Göteborg var hans hemmaplan, uppträdde han understundom på Vispråmen Storken och visfestivalerna. Ivar var en färgstark artisk och vann på att upplevas live. Hans framträdanden var kryddade med fyndigt humoristiskt mellansnack, hans högs personliga ”ossbonn-fillåsåfi” och de lajbanska funderingarna.

Naturligtvis nog togs hans visor även om hand av andra. Kent Lampa, Stefan Ljungqvist och gruppen Janssons Frestelse har tidigare sjungit dem på skiva.

                    Vid sidan av visorna och dikterna gjorde han skulpturer och tavlor, naivistiska collage i alla tänkbara tekniker. Dessa spred han generöst omkring sig på samma sätt som hans tänkespråk och digra korrespondens på diverse institutioners brevpapper som drabbade vänskaran.

                    Ivar var känd som en sann humorist med ett smittande glatt humör, men som så ofta har clownen en mörkare sida. Redan på 60-talet uppenbarade sig en manodepressiv läggning, som gjorde att han pendlade mellan kreativa höjder och bottenlösa djup då han brände allt i sitt liv, sina visor och tavlor, sina instrument och relationer. Med sin kompromisslöshet och sina högt ställda krav blev tillvaron tung. Till slut allt för tung. På den svenska nationaldagen 1987 hittades Ivar Dahlberg död på en parkbänk i Kilkenny på sydöstra Irland med fickan full av avskedsbrev.

Sid Jansson